Helgens sammandrag i Kalmar bjöd inte bara på fyra timmars olidlig spänning, där båda matcherna avgjordes i slutrutorna, utan även på något så ovanligt som en gemensam bussresa tillsammans med våra konkurrenter, Kulladals BS.
Att vara bowlingsupporter kräver sin man, eller i det här fallet kvinna. Man måste vara på tårna för att hinna följa varenda spelare i varje slag, något som kräver god kondition, bra nerver och en stark röst. Kort och gott, det är en utmaning för en kvinna som passerat bäst-före-datum och inte är utrustad med någon av dessa kvalitéer. Med två matcher på schemat, 30 mil bort, slutar det i total utmattning. Men det är det värt!
I vanliga fall klämmer undertecknad in sig i ett baksäte på en bil när Bulltofta BK reser till bortamatcher, men denna gång blev det lite lyxigare eftersom vi för ovanlighetens skull slagit oss ihop med konkurrenten Kulladals BS och hyrt en buss för gemensam färd till Kalmar. Om man nu kan kalla det lyx att stiga upp kl. 05:00 för att infinna sig vid bussen kl. 06:30 en regnig lördagsmorgon. Men jag har inte så höga krav, för mig är det lyx att få lov att följa med.
Trots den okristliga tiden rådde en uppsluppen stämning hos båda lagen och en handfull supportrar när vi lämnade Malmö. Den arla morgonstunden tog dock ut sin rätt och vi hann väl knappt ut ur stan innan sorlet i bussen sakta dog ut. Snart hängde de flesta med huvudena och vi försvann både bildligt och bokstavligt in i dimman. När vi vaknade var världen utanför bussfönstret mjölkvit och sikten så gott som obefintlig, men dimman lättade och när vi anlände till Kalmar sken solen på oss. Inte för att det spelade så stor roll, i en bowlinghall råder för det mesta mörker. Så även i Kalmar, trots att vi för ovanlighetens skull fick ta hissen två våningar upp, istället för ner i en källare.
Medan laget passade på att ladda batterierna med frukost och kaffe tog denna supporter en stärkande promenad i solskenet. Solen är en trevlig energikälla och när jag kom ner i hallen var jag laddad och redo för match. Efter 10 minuters inspelning samlas laget för en sista pepp, innan allvaret börjar.
Och så rullar första klotet ner mot käglorna. Och då, som genom ett trollslag, händer det som alltid sker när det blir allvar. Jag genomgår en metamorfos. Ut flyger den normalt tystlåtna och tillbakadragna ”damen” (kalla mig aldrig det!) i den något diffusa åldern 55+ och in träder en smått galen supporter, ålder okänd.
Det blir knäböj, armar utåt och uppåt sträck, piruetter och vrål utan hejd, otåligt vankande fram och tillbaka bakom banorna. Serie ut och serie in. Efter ungefär 2 serier är rösten slut och efter 8 serier är hela tanten slut. När matcherna blir så spännande och jämna som i lördags (5-5 efter två serier, med exakt samma slagpoäng!) är det nära kollaps. Jag tänker inte gå in på matchdetaljer, det överlåter jag med varm hand till vår coach Jonas ”Totte” Torstensson i ett separat referat.
Den gemensamma middagen i hallen efter avslutat spel bjöd på ett och annat skratt, då den här supportern, i min strävan efter att vara hjälpsam, hade lyckats med bedriften att beställa samma mat två gånger. Dock inte till mig själv utan till sonen, som tyckte det fick räcka med en portion och skickade ut den andra. När alla hade fått sin mat kunde jag till min stora förvåning konstatera att jag själv blev utan. Det visade sig att någon (vem??), av någon outgrundlig anledning, hade strukit över ett av strecken för lövbiff på beställningslistan! Med ont om tid beslutade jag mig för enkelhetens skull att offra mig och äta den returnerade extra vegoburgaren, men då visade det sig att den redan var såld till någon annan…
Det hela blev inte mindre roligt när coachen insåg konsekvenserna av att han dagen till ära rest iklädd matchtröja och efter matcherna blev sugen på en öl för att fira två segrar. Man dricker nämligen inte alkohol i matchdräkt, inte ens när det är sista gången tröjan används innan de nya anländer, så coachen fick nöja sig med en Fanta till maten. Men slutet gott, allting gott, jag fick mat till slut, coachen överlevde Fantan och alla lämnade hallen mätta och belåtna.
Trots att Kulladal fick åka tillbaka till Malmö med två förluster i bagaget var stämningen god hos alla på hemvägen och det var ett gäng trötta bowlare och supportrar som vacklade ur bussen utanför Baltiskan vid 20-tiden. En lång dag var till ända. Att vara hängiven bowlingsupporter är förvisso krävande både psykiskt och fysiskt, men det är värt varenda minut! Det borde fler prova på. Nu är det tyvärr några veckors uppehåll, men det kanske behövs för att ladda batterierna efter denna rafflande helg.
Tack för att vi supportrar får chansen att följa med ibland – jag älskar det!
/Else Henriksson, sekreterare och supporter i Bulltofta BK